Den 16 feb. 2018, skulle min pappa, Per Olof Tage Ödman, ha blivit 100 år. Men tyvärr blev han inte mer än 50 år. Han omkom i en olycka (se nedan).
Inom sitt yrke utmärkte han sig genom att uppfinna den röntgentäta katetern. Denna uppfinning kom att tillsammans med ”Seldinger-tekniken” revolutionera röntgendiagnostiken.
Sven Ivar Seldinger hade i början av 1950-talet utvecklat en metod för att föra in en kateter i ett större blodkärl för att kunna spruta in kontrastmedel i ett inre organ. I praktiken var detta dock svårt och risken var stor att kärlväggen skadades, för man kunde inte se katetern på röntgen. Att få katetern att böja av till ett annat blodkärl var en annan svårighet.
Men dessa problem löstes med ”Ödman-Ledin-katetern”, för den var synlig på röntgen; den var ”röntgentät”. Dessutom kunde den böjas i varmt vatten och behöll sen sin form så att den kunde styras från ett blodkärl in i ett annat blodkärl. Ledin var kemist och hjälpte till i utvecklingsarbetet, men pappa var ensam innehavare av patentet.
”Med Seldingers teknik och din pappas uppfinning blev Sverige världsledande inom röntgendiagnostik”, förklarade den f d röntgenläkaren Börje Rudewald när jag träffade honom på 1980-talet. Rudewald hade då blivit VD för Siemens globala healthcare-verksamhet, och pappas kateter var en av företagets produkter.
Naturligtvis kunde Rudewald ha sagt dessa vänliga ord för att glädja mig. Men det finns några saker som talar för att hans beröm inte var tomt smicker. Dels fick pappa inbjudningar att åka på turnéer för att föreläsa om sin kateter (han åkte bl.a. till Tyskland). Dels blev han gästprofessor i USA vilket kombinerades med flera föreläsningsturnéer. Dels har han ett 30-tal publiceringar i den vetenskapliga litteraturen och är citerad ett flertal gånger av andra forskare (senast 2012).
Som person utmärkte sig pappa genom sin energi, receptivitet och sitt goda minne. T ex tog han sin med-kand i Uppsala på rekordtid tillsammans med tre studiekamrater, trots militärtjänstgöring under kriget. Vissa kurser tenterade han av i Lund. Han kunde citera dikter och texter, främst av favoritpoeterna Fröding och Karlfeldt. Han var en stjärna i de flesta frågesporter.
Hans stora intresse var musik. Han satt gärna vid pianot, men framför allt sjöng han och tog sånglektioner för bl a Martin Öhman. Några av de trevligaste minnen jag har är när pappa och farfar, som var en erkänd bellmanssångare, sjöng Gluntarna till farmors ackompanjemang. Det skedde inte bara i familjekretsen utan även på vänners och bekantas tillställningar.
Ett annat intresse var sport, trots att han själv inte utövade så många av dem pga av en ärftlig skelettsjukdom (Multipel Epifysial Dysplasi, MED). I hans fall yttrade sig idrottsintresset i stället i en beundran av dem som kunde slå något rekord. För han höll reda på massor av rekord (särskild i friidrott) och följde rekorden noggrant via tidningar och radio.
TV hade vi nämligen inte. Man skulle inte ”glo på dumburken” utan läsa böcker och lyssna på lärorika radioprogram. Men när det 1960 blev Olympiad i Rom, kunde pappa inte bärga sig utan redan efter öppningsdagen köpte han en TV. (En Toshiba vilket då var ett nästan okänt TV-fabrikat, men han kände företaget från dess röntgenapparater).
Själv var han var en god simmare, bordtennisspelare och – som uppvuxen i Sollefteå – en god skidlöpare. En gång när han var 20 år, överskattade han dock sina egna krafter och underskattade vädrets. Stadens båda regementen fick rycka ut och leta efter honom i den snöstorm som brutit ut. Han hade knäckt en skida och tvingats övernattat i en skogshuggares koja. När det ljusnat, kunde han dock själv pulsa i den djupa snön en lång sträcka till räddningen i ett boningshus. Flera tidningar skrev om denna händelse, bl a Aftonbladet under rubriken ”Pelle Ödman kom tillrätta”.
Episoden vittnar om hans oförvägenhet och inställning att nästan ingenting var omöjligt bara man satsade tillräckligt friskt.
Allt detta tog slut den 10 oktober 1968, bara åtta månader efter att han fyllt 50. Den dagen hade han åkt till Stockholm (för att diskutera ett par nya uppfinningar). Men han blev försenad. För att hinna med tåget hem till sin älskade familj, verkar han – det finns inga vittnen – ha försökt hoppa på tåget precis då det satt igång. När man fann honom, låg han livlös (vid spår 10 på Centralen) med svåra skallskador och en krossad arm.
Bara några dagar innan detta hände, hade han glatt sig åt att ha blivit föreslagen till professor (i Umeå).
Han efterlämnade fem barn i åldern 10 till 20 år och hustrun Asta (f Jansson), som alla saknade fast arbetsinkomst. Dessutom fanns en nybyggd villa som var högt belånad. Men klokt nog hade han tagit en försäkring som betalade en stor del av lånen. Min mor kunde därför bo kvar i villan till sin död 43 år senare, och den ekonomiska situationen för mig och mina syskon underlättades av att pappa hade skrivit över patentet på katetern på sina barn.
Själv minns jag pappa (jag var 17 år när han dog) från – inte minst – många promenader och många badminton- och bordtennismatcher. Promenaderna minns jag för att jag fick diskutera och ta del av hans kunskaper i så många skilda ämnen – i allt från historia, fysik och kemi till kultur, politik och de senaste dagshändelserna. Badminton- och bordtennismatcherna minns jag för att de var jämna; han hade bollsinne. Så ännu idag kan jag gräma mig lite över att jag aldrig fick slå honom i någon match.
Den som vill vet mer om Per Ödman kan läsa om honom på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Ödman
Mats Ödman (Tab 333) med hjälp av brodern Svante Ödman (Tab 332) och fastern Louise Kumlien (Tab 340)